X:603 Niels Ibsen Jeppson

Kronolänsman, Bonde, Gästgivare. Blev 81 år.

Äktenskap med X:604 Sidtze Turesdotter (1610? - 1680)

Noteringar

1:e gästgivare i Röstånga
Ragnar Odhnoffs Gen saml vol 33:sid 3

Bonde, skogvaktare, gästgivare, kronolänsman.
Född beräknat 1590 i Röstånga nr 2, Röstånga (M).
Niels Ibsen (svenskt namn Jeppsson) levde som bonde, skogvaktare, gästgivare, kronolänsman i Röstånga. Levde 1671 i Röstånga nr 2, Röstånga (M) (jordrevn). Möjligen, skriver R Odhnoff, var Niels Ibsen son till den Jeppa Nielsen, som var bonde i Kolema enl "Ekstra skattemandtabeller" 1602 och 1616 och som i sin tur kan vara son till bonden Niels Ibsen i Röstånga by enl ES 1574. I de svenska urkunderna har Niels Ibsen återfunnits i jordeböckerna för 1659-1661 och 1671. I den sistnämnda jordeboken står sonen Påhl Nilsson upptagen som medbrukare av hemmanet. Mantalslängderna för 1658 och 1659 har på Röstånga nr 2 antecknade Niels Ibsen (Nils Jeppsson), Länsman jämte hustru. I mtl 1662, 1664 och 1670 finns även en son antecknad. 1663 har även hustruns namn noterats tillsammans med sonen Påh, pigan Boel och vargerningskarlen (en slags reservsoldat) Per Jönsson. Ur 1671 års jordrevningsprotokoll inhämtas att gästgivaren på Röstånga nr 2 Nils Jeppsson var gammal och att sonen Pål Nilsson var tjänlig till knekt. Vidare uppges att Nils Jeppsson varit "Cronones ländsman" intill utgången av 1668 under många år. Han uppges även ha varit skogvaktare såväl under den danska som under den svenska tiden. Enligt sagda jordrevningsprotokoll var Nils Jeppsons son Pål Nilsson förordnad till gästgivare. Till gästgiverierna på landet hörde alltid jordbruk, och flera var även rusthåll. För att gästgivarna skulle kunna påräkna god inkomst av sin rörelse var de befriade från vissa skatter och hade även ensamrätten till utskänkning av öl, vin och brännvin inom två mil närmast gästgiveriet. Förutom de lagliga krogarna i byarna fanns det emellertid flera lönnkrogar, och det ingick i befallningsmännens uppgift att ta reda på och anmäla dessa. Efter en skumpig och obekväm resa var framkomsten till gästgivargården säkert efterlängtad. Tänk att få sätta sig i värmen från en sprakande brasa i stugan och vid långbordet få avnjuta den mat och dryck, som gästgivaren och hans hustru (ibland titulerad fru) serverade. Där samlades dock en brokig skara vägfarande, resande som färdats långt och folk från trakten, som kanske varit inne i stan i affärer och på hemvägen passade på att slinka in för att få sig en bit mat eller bara några supar. Här kunde bönder och drängar slå sig ner i skänkstugan och få en gemytlig pratstund med både grannar och främlingar och höra nyheter från när och fjärran. Krögare och gästgivare brände oftast själva sitt brännvin, vilket torde ha flutit i strida strömmar. Skrän, skrik och slagsmål hörde nog till ordningen, och att få en smula nattro var kanske inte alltid så lätt för de långväga resenärerna. ¶

Personhistoria

Källor